Min son har föresatt sig att inte bara delta i Lilla Midnattsloppet, utan att vinna det. Han är ingen sportig typ och har astma. Men jag hejar på honom, förstås. Vi har mätt ut en runda i kvarteren där vi bor som är 2,1 km, lika lång som Lilla Midnattsloppet är. Igår joggade jag den med honom. Jag såg det som min uppgift att bromsa farten så han skulle orka jogga hela vägen. Han hostade betänkligt bara efter några hundra meter, sen fick han håll på ett ställe, och sen på ett till ställe samtidigt. Men han klarade att springa hela vägen! Det tog 15 minuter. En bra början tycker jag. Jag lämnade honom vid porten och sprang en halvmil ensam. Löprundan bjöd på strålande vårsol och jag kände mig oväntat pigg och stark. Den himmelsblå tröjan fick ligga kvar hemma, kylan krävde långärmat. Efter en dusch somnade jag och knoppade över en timme. Återhämtning är minst lika viktigt som träningen i sig.
Förresten har jag också astma, trots att jag försöker förneka det så gott det går. Nu slog det mig att våren är på intågande, och därför har jag börjat ta pulmicort morgon och kväll, för att mota olle i grind. Det är så mycket lättare att träna när man kan andas.
Goda nyheter: jag fick göra ett nytt hål i mitt skärp i morse. Moraliskt stärkande så det förslår, trots att viktnedgång inte är något mål med min träning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar